Pooch och Poncho

Brukar läsa tidningen City varje morgon på bussen. Tidningen är precis lagom "tjock" för den cirka 15 minuter långa resan från Täby till Roslagstull i Stockholm. Att City sedan också innehåller min senaste favoritserie "Pooch Café" gör ju saken ännu bättre. Serien är skapad av Paul Gilligan, huvudfiguren är en hund som heter Poncho. Han älskar Kibble (samma sak som Whiskas fast tvärtom), avskyr katter och dricker vatten ur toaletten (grrrrr). Serien följer Poncho hemma hos matte Chazz och dennes fru Carmen som i motsats till Poncho älskar katter. Hans bästa vänner är några hundkompisar och en guldfisk med det passande namnet "Fish". På Pooch Café träffas hundarna för att filosofera om sina hundliv bland människor.

När jag kom till jobbet idag så väntade några överraskningar på mig. Min kollega Totte från IT ska nämligen flytta, vilket betyder att massvis med saker ska slängas respektive doneras till min datorkonst. Det blev manga Eprom minnen (yummiieee), några kretskort, fyra AMD K5/K6 (mycket snyggare än Intels processorer)... och Pooch. Jag vet hunden i serien heter Poncho, men titta på den söta figuren så förstår ni varför det blev en Pooch.
Pooch står på minnen; hans kropp är en vit hårdplastskiva som en gång i tiden skyddade processorer; näsa, ögon + armar (fast det kan var en mun också) är en och samma kabel... med tillbehör.
Totte hade skapat Pooch för att han tyckte det var så fruktansvärt tråkigt att packa flyttkartonger och slänga saker som egentligen kunde bli just det ...Pooches.
Det är hur kul som helst att ha en arbetskompis som ser saker och ting som jag, det vill säga förstår hur jag tänker med mina alster. Han verkligen inspirerar mig till stordåd!!! Dessutom har Totte något som jag definitivt inte kan skryta med nämligen känsla för teknik.
Vi har pratat lite om gemensamma konstprojekt, men då lovar jag att hundratals LEDar kommer att vara involverade. (En LED är en "light emitting diode". Små energisnåla lampor som bland annat finns som julgransbelysning)