Förrätt och heltäckningsmatta

Ni har ju redan läst om Radde, min IT-kompis på jobbet. Han räddade verkligen min dag idag - alltså innan heltäckningsmattan kom in i bilden - med förrätten på bilden ovan. I just love that guy!!! Sorry för den dåliga friläggningen förresten men fotot ämnar definitivt inte att konkurrera med mina kompisars Nettan och Mrs Bettans bilder på smaskiga maträtter. Och vem vill käka tre kylflänsar och en Celeron processor...
Fem kilo från München
Hans donation föregicks av fem kilo datordelar som mina tyska kompisar hade släpat med sig hela vägen från München. Den bilden ska ni så klart också titta på, men vänta bara tills min bästis "Svinto" har fått sätta tänderna i det guldfärgade kvartzar från 1980-talet. Yummy, yummy...

Heltäckningsmattan
Hur heltäckningsmattan kom in i rubriken ska jag snabbt berätta om nu:
1. På mitt jobb ger vi ut en tidning som i april numret ska ta upp ämnet "heltäckningsmattor". Artikeln ska visa skillnaden mellan 70- och 80-talets äckliga varianter mot dagens ditto, som sägs vara mycket bättre. Redaktören har i flera veckor letat efter någon gammal och eländig matta någonstans (inklusive på bildbyråer) utan att hitta ett användbart exemplar.
2. Allt var klart inför vår England resa: flyg, bil, hotell... trodde vi. I morse ringde en trevlig dam till min man och var jätte ledsen att hotellet som vi hade bokat tyvärr inte kunde ta emot oss. ???????????????
Jo, omfattande renoveringar börjar på måndag, bland annat skulle alla heltäckningsmattor bytas ut. (Måtte de läsa en översättning av vår svenska artikel först).
Killen som tog emot vår bokning borde aldrig bokat rummet, tyckte hon. Hoppas "Steve" får kicken!!! Damen erbjöd sig att ringa runt själv och hitta ett alternativ, vilket hon gjorde förvånansvärt snabbt. Ett sprillans nytt lyxhotell (med Scunthorpe mått mätt alltså) mitt i centrum inklusive wi-fi (vi har ingen laptop, så för oss spelar det liksom ingen roll, men de lär ju åtminstone ha en dator någonstans).

Två extra kilo
Priset då... Det tredubbla som vi hade tänkt oss, vilket Rob påpekade. Nä, men det var väl ingen fara, de skulle stå för mellanskillnaden så klart. Man tackar. Yiieepphhiiee, nu måste vi bara bete oss engelskt och fint för att passa in. Icke!
3. Berättade storyn för vår redaktör som bara lyssnade i några sekunder. Han sprang ut ur mitt rum (tyckte det var ganska så oartigt faktiskt) och sekunder senare kom han tillbaks med företagets "värstingkamera" (som jag är surogatmamma till faktiskt).
" Ta den du, plåta bara när de plockar ut heltäckningsmattorna på det gamla hotellet. Äckligare heltäckningsmattor än i England finns ju inte." Redaktören är från Skåne, så föreställ er dialekten.
Ja, ja, nu får jag släpa på två extra kilo men vem vet: en bild på en äcklig matta (lite småkryp på köpet kanske) kan bli ett konstverk. Eldosan blev ju det, så varför inte heltäckningsmattan.
Om vi inte hörs nästa vecka, så hoppas jag i alla fall att ni kikar in på bloggen igen nästa söndag.

Echinagard och Lisbeth Salander

1. Inte mycket konst(ig) blogg idag
2. Har köpt Echinagard för att bli av med min efterhängsna förkylning
3. Kom på att jag måste byta lösenord på alla möjliga ställen
1. Det blir ett "quick and dirty" inlägg idag. Fick nämligen använda min "heliga bloggtid" för att skriva en utlovad artikel till Roslagsmålarnas medlemstidning. Är med i Roslagsmålarna - trots att jag inte kan dra ett rakt streck, men utställningar hägrar ju...
2. Echinagard låter konst(igt) nog för att vara med här på min blogg, men förpackningen är så tråkig att den egentligen är diskvalificerad. Men jag tror stenhårt på att min förkylning kanske ger med sig om jag publicerar bilden. Mmmmmmhhhh.

3. Då vi ska åka till England på lördag (ingen semester utan begravning av svärmor) tyckte vi att det vore kul att kunna läsa alla våra mejl där på hotellet. Vi vet inte ens om det finns en dator där (vi pratar alltså Scunthorpe inte London) men med webmail går det att "fånga upp" mejlen på Bredbandbolagets server. Ingen fara. Det tog tre (okej då) fyra röda och allt var klart. Vi testade. Perfekt.
Det är då jag kom på att tänka på mina konst(iga) lösenord och förstod snabbt att de inte alls är konst(iga). Tyvärr, jag önskar att de vore det.
Man har ju läst Stieg Larssons Millennnum serie (Berit, jag lovar, dessa tre böcker lägger du inte ifrån dig ens för att laga en av dina läckra pajer) och jag vet att Lisbeth Salander knäcker allt i datorväg.
Det är tur att det inte kommer fler böcker i serien då författaren är död (sorry). Lisbeth hade nog knäckt mina lösenord på mindre än två röda. Ska byta lösenord har jag lovat mig själv... fast först efter Englandsresan.

Öga mot öga med en CD-Rom

Det är nog inte många av oss vanliga datoranvändare som vet hur en CD/DVD-Rom enhet ser ut inifrån. Vi trycker på knappen, "kaffehållaren" skjuts ut, vi lägger in skivan, trycker på knappen igen, "kaffehållaren" drar sig tillbaka och några sekunder senare tittar man på skivans innehåll.
Jag däremot har stått öga mot (otaliga) ögon med CD/DVD Rom enheter. Ögonen är alltså självaste avläsaren som skannar över skivan. För cirka 10 år sedan såg de inte så bra, d v s på 2-speed. De senaste CD läsarna gick på 56 "varv" innan de ersattes av DVD-Rom som ligger på 16-speed just nu - och de har faktiskt två ögon.

Allt var ju bättre förr, eller hur ;-). Det stämmer absolut för utseendet på mina "CD-ögon": de var stora och såg ut som ett kors, en kamera eller en totem enligt betrakternas omdömmen. Vad tycker ni? Titta på bliden längst upp.
4- och 8-speed ögonen förvandlades till ... en fisk som står på fenan kanske?! (andra bilden uppifrån)

Från och med 12-speed blev ögonen till små ugglor (tycker jag och de flesta betraktarna).
Tyvärr förökade sig varken fiskarna eller ugglorna så vi kan glömma alla CD-Rom efter det. Tur att man har skaffat sig ett lager med sisådär 100 ögon...

Konst och konst(igt)

Det verkar inte så. När jag fick ett mejl från min arbetskompis Inger häromdagen med rubriken "Vad gör kockar när det inte har något att göra", då tänker man ju på det vanliga, lite halvsunkiga... ja ni vet vad jag menar.

Döm av min förvåning när jag såg vad man kan kalla för grod-, blomkåls- och paprikakonst. Jag tycker de är så sjukt konst(iga) dessa figurer att jag måste bara dela med mig till er.

En sak till som inte har med konst(iga) grönsaker att göra. Några gamla fotbollskompisar från Tyskland hälsade på ikväll och tog med sig fem kilo(!!!) dataskrot hela vägen från München. Det blir långrest konst så småningom.

Nästan konst

En av våra redaktörer - Anders, som sitter på vårt kontor i Örebro är också hobbykonstnär. Till vardags bevakar han - både med penna och kamera - allt som sker inom el och tele områden i Sverige.
Hans stora intresse är fotografi, vilket jag är mycket tacksam för. Varför?! Det är ju jag som monterar text och bild i våra tidningar och när Anders illustrerar en föga upphetsande text om till exempel "Säkrare elutrustning på maskiner" med världens häftigaste bild, jo då lyfter hela artikeln.
Anders vet att jag håller på med datorkonst och utsmyckning. Så häromdagen damp det ned en "brandgrej" i min inbox.
Bilden heter så och jag har inte den blekaste vad den föreställer. Anar att det är en eldosa som nyligen brann upp.
När jag såg bilden så mejlade jag omedelbart tillbaks och bad honom att inte slänga "brandgrejen". Den kan ju bli konst... eller nästan konst som Anders själv uttryckte det. Tyvärr har den skickats för analys av brandorsaken till tillverkaren och där lär den väl slängas så småningom. Synd, eller vad säger ni?!!!
Jag vill ju att ni läser min blogg och njuter av vad ni ser, så här kommer fler konstverk från Anders.

På tal om konstkompisar

Kan ens liv präglas av konst?! Börjar fundera. Sedan jag startade bloggen för några veckor sedan tänker jag bara i "konstbanor", och då menar jag inte snirklar på en isrink utan på riktig konst (sorry Kristoffer Bengtsson & Co.). Yrkesförstörd kallas det visst...
När jag skrev om Motoko tänkte jag också på min kompis Berit, hennes dotter Jeanette "Nettan" och hennes dotterdotter Michaela "Michis". Vi var nämligen grannar på utställningen "Konst i Täby Centrum". Trion har ställt ut där tre eller fyra gånger förr men vi har aldrig varit grannar.
Minns speciellt två saker: 1. Nämnde för dem att jag tyckte att deras monter borde få pris för bästa presentation på utställningen, och bums 2. De blev intervjuade av en hipp, ung reporter från nya Glow Magazine , som ges ut av Unibail-Rodamco. En sprillans ny, glassig tidning som delas ut i alla köpcentra ägda av Rodamco och som kommer att innehålla ett reportage om "Tre generationer konstnärer" i april numret. Schysst!!! Håll utkik bara!!!
Det är som sagt en mycket glassig tidning. Berit och Nettan (hantverk) samt "Michis" (fotografier) kommer att passa perfekt in i Glow!!! De strålar ju om tjejerna redan nu.

Utställningar med Motoko

Som ni vet så har jag ju hållit på med min konst sedan 1997 och varit med i "Konst i Täby Centrum" varje februari sedan dess... 12 gånger alltså. Så det är kanske på tiden att berätta om Motoko, min konstnärskompis. Motoko skulle nog aldrig ta ordet "kompis" i sin mun utan skulle säga "väninna" eller "bekant" istället. Så ni får välja.
Känner henne sedan 1994 då jag tog min första lektion i japanska språket på mitt dåvarande jobb. De blev totalt 10 terminer tills jag gav upp. Idag minns jag bara en fras: Eki wa doku desu ka? och det betyder "Var ligger centralstationen". En bra mening att känna till om man reser, eller hur?!
Motoko målar japanska oljemålningar i miniatyr, d v s hennes tavlor har ungefär samma storlek som mina. Det föll sig naturligt att dela monter med henne för att fylla ut ytan. Ända sedan början är det jag som betalar avgiften för montern till Täby Centrums Företagarförening, in gengäld tar Motoko med sig en "bento", en matlåda med allehanda japansk husmanskost. Ett utmärkt "byte" kan jag säga.

Då hon ofta importerar sina ingredienser direkt från syrran i Tokyo så blir det dessutom alltid lite små gåvor till mig: grönt te, olka salta tesorter (jo då, de finns i Japan), snacks, alger och riskorn (ungefär som smular av riskakor fast mycket mindre) och mycket annat gott. Och dessa saker är inslagna på japanskt vis, d v s de är rena konstverk som man egentligen inte vill öppna.
Det är också roligt att Motoko alltid hänger sina tavlor till höger och jag mina till vänster ... och det trots att vi är båda högerhänta.
Njut av Motokos fina färgglada oljemålningar, det gör jag varje år den första helgen i februari.

12 skruvar - en skiva

Min senaste donation har precis blivit "opererad" framgångsrikt. Patienten är en Maxtor DiamondMax Plus 8 - harddisk- 40 GB - ATA-133 från 2003. Har aldrig haft en sådan "ung" disk på "operationsbordet", så det var en ny erfarenhet.
Självaste disklådan är ovanligt tung och höjden bara 10 millimeter jämfört med minst 20 millimeter för andra hårddiskar. Endast en torqueskruvmejsel behövs för att lossa sju skruvar på baksidan för att lyfta av kretskortet som senare kommer att bli en vinge (tror jag). När man vänder på lådan och känner på framsidan så finns det fyra "kännbara" skruvar. Fram med vanlig skruvmejsel för att skrapa bort silverfolien runt skruvarna, lossa dem och 11 minuter senare kan den egentliga operationen börja... nästan.

Fram med skalpell
Eftersom locket inte rör sig ens 0,0001 millimeter är det bara att ta fram skalpell (jo då, det finns sådana fossiler kvar hos oss) och försiktigt skära runt den upphöjda delen på ovansidan. Kolla bilden så förstår ni vad jag menar. Fram med mejseln igen och locket kan lyftas.
Nu till överraskningen: I gamla hederliga hårddiskar från 1990-talet finns det minst tre skivor att återanvända som konst. Total lagringskapacitet kanske 1 GB. Inte i Maxtorn: efter att den 12:e skruven är lossad finns där bara en enda ynklig skiva som kan lagra 40 GB! Imponerande!
Inte nog med det: De gamla diskarna hade två skrivhuvuden per disk, dvs de kunde skriva på ovan- och undersidan av varje skiva. Även det tillhör det förflutna. Min hårddisk har ett pyttelitet skrivhuvud (som ser ut som ett kyrktorn i miniatyr) och skriver bara på undersidan.

Spännande utveckling
Ur konstsynpunkt är ju detta upptäckande föga upphetsande: 15 minuters arbete för en enda skiva, men rent tekniskt var det spännande att se utvecklingen.
Börjar så klart undra hur en 500 GB ser ut. Det dröjer nog minst 10 år tills en sådan hamnar på mitt operationsbord och det är frågan om den är värd att operera. Jag föredrar de gamla hårddiskarna för min konst men ska ändå googla lite efter de senaste modellerna nu.

Vernissage

Idag vår det då äntligen dags för vår vernissage på Överby Gård. Vill gärna ge galleriets ordförande Marianne en stor eloge för hennes arbete i samband med vår utställning. Proffsigt, proffsigt!!! Vi kände oss verkligen välkommen.
Vi räknade till cirka 80 besökare, vilket vi blev jätteglada över speciellt med tanke på att
- löningen inte har kommit in på kontot
- sportlovet har börjat
- skidspelen i Falun gick på TV och
- vädret var "försommarlikt".
Sälja gjorde vi också, fast inte så mycket. Margareta sålde en staty och en collage och jag hittade ytterligare en "high-tech" fan som köpte "New York" i stålram. Kul!!!
Utställningen pågår ju t o m den 9 mars så det finns fler chanser.
Dessutom är det ju utmärkt marknadsföring att ha en utställning på en ort där man aldrig varit förr. Det fick vi bekräftat när en representant från Jästbolagets konstförening undrade om han fick komma den 9 mars och ta med sig några verk som inte hade blivit sålda. Han vill t o m hänga upp dem själv i Jästbolagets matsal. Just ordet matsal framkallar extremt positiva vibbar hos mig. Har nämligen ställt ut mina tavlor i matsaler tre gånger förr - KGK, Hyresgästföreningen, Rodamco - och alla var mycket framgångsrika. Mmmmhhhhh
Ni har ju redan sett så många av mina tavlor (och kommer att få se många fler framöver) så jag tänkte att göra lite reklam för mina "återvinnings-konstnärskollegor".
Man kan inte tro att så mycket vackert och fint kan komma från skrot, trä, krossat glas och legokulor. Titta och njut!
1: Eva Rittsels mycket fyndiga "glasstenar" med fantasifull innehåll
2: Margareta täxas Johanssons betongstatyer
3: John Vequists labyrintorm, "tangenthjärna" och blommor gjorda av handskar
4. Margareta täxas Johanssons underbara "experimenttavlor"

Containerråttor återvinner på riktigt

Förutom att vi har jättefina och nyrenoverade kontorslokaler på mitt jobb här i Stockholm så finns det också ett underbart soprum i källaren. Snyggt och prydligt uppställda containervagnar står längs väggarna och väntar på att bli fyllda med allt från hushållsavfall till flaskor, tidningar, plast och viktigast av allt datorer och tillbehör.

Äkta återvinning
Två containrar att ta reda på alltså, två gånger i månaden. Bäst att passa på innan de töms på måndag. Den här gången var det dock inte jag som tog initiativet utan Radde från IT. Radde gillar min datorkonst - som tur är och jag har fått många "specialare" av honom som annars hade åkt ned till källaren.
Idag var det en sådan mycket tidig julafton igen: Vi hittade nämligen en SPARC server/workstation. SPARC betyder Scalable Processor ARChitecture, en RISC mikroprocessor arkitektur som Sun Microsystems är "upphovsman" till.

Alla delar är inte bara otroligt snygga, det är hur lätt som helst att få loss dem också. Knappt att man behöver en skruvmejsel. Sun kallar det för eko-system och det innefattar ergonomiskt, enkelt och snabbt också. Det är egentligen bara Macintosh som är snäppet värre, d v s bättre på dom punkterna.
Kolla bilderna och vänta på att delarna blir konst så småningom.

Fin men mör

Hängningen och uppställningen på Överby Gård gick kanooooon idag. Det blev jättefint. Själv är jag mör - minst sagt... fysiskt arbete mellan 10:00 och 16:00 är man ju inte så van vid. Så ansträngande var det ju egentligen inte men jämfört med åtta timmar på en stol framför skärmen så...
114 alster finns nu på plats i galleriet. Måste säga att jag är oerhört imponerad över Margaretas, Johns och Evas uppfinnarrikedom: Det finns liksom inga gränser för vad man kan göra med skrot när man tittar på deras verk. Sensationellt helt enkelt! Om ni inte tror mig så är det bara att komma till vernissagen på lördag mellan kl 12 och 16.

Visst blev det en överraskning för Rut och Els-Marie från Överby Gårds utställningskommitté: 114 hängningar hade de inte gjort förut. Tjejerna verkligen gillade våra verk och hade en skarp blick för vad som är snyggt och inte så bra när man hänger konst. Man lär sig så länge man lever, och tur är väl det äger jag bara.

Dessutom hade Överby gjort PR för oss i På Gång i DN. I lokaltidningen Mitt i Sollentuna hade de satt in två verk från oss återvinningskonstnärer. Schysst... eller också händer det kanske inte så mycket just den här helgen i kommunen... Men tacksamma är vi, jag lovar.
Kolla bilderna som publicerades: Johns underbara rådjur gjort av en skridsko och Margaretas "A finer edge".

Förresten... ni som har en trädgård... Margareta - eller täxas som många kallar henne - erbjuder också världens ballaste stolpskott. VDn på mitt jobb köpte ett sådant ifjol och tog det till "Farmen" - stugan på landet fast modell XXL - i Värmland och han, hans fru samt grannarna älskar det. Titta bara, så får ni se!!

Överraskning väntar

Imorgon är det dags för upphängning och installation av våra konstverk på Överby Gård i Rotebro.
Vi är ju fyra konstnärer som under tre veckor ska visa våra alster under temat "Konst med återvunnet material": Eva Rittsel (glas), Margareta täxas Johansson (Skrot & Korn), John Vequist (trä & plast), och jag Datorkonst.
Mig vetande är det som mest två konstnärer som får hyra lokalerna så nu är det dubbelt upp. Har ingen aning om hur många verk som får plats på Överby Gård men jag undrar om inte utställningskommittén kommer att få en överraskning imorgon.
Enligt mejl-korrespondensen oss emellan är det nämligen som så att Margareta har 24, Eva 35 och jag 42 verk. John har varit lite undvikande med svaret och skrev:
- Jag har så mycket så jag lastar bilen full, sedan får vi se. Spännande!!??
Dumt nog har jag åtagit mig att göra vår gemensamma prislista så det blir att plita in en massa siffror imorgon kväll också. Varning: jag är siffer-dyslektiker ;-)...

Transport i kassar
Det tog mig några år att komma på ett bra sätt att transportera mina tavlor. I början använde jag wellpappbrickor. Tänkte om de var tillräckligt robusta för att rymma 12 bag-in-boxes så borde de också vara lämpade för mina tavlor. Problemet var bara att de hade fel dimension (för kort eller för lång beroende på hur man ser på saken), de var svåra att få in i bakluckan på bilen, dessutom var det ingen fröjd att bära dem.
Så jag provade alla möjliga kassar inklusive Ikeas. Ingen lämpade sig för mina tavlor eller rättare sagt mina tavlor passade inte in påsarna. Räddningen blev etableringen av lågpriskedjan Lidl i Täby. Jag ska inte göra reklam för butiken (förutom att min man älskar deras tyska korvar, Edam ost och Tortilla chips och jag den färska apelsinjuicen som ger God Morgon juice en bra match) men deras kassar är oslagbara för mina tavlor.
De har rätt höjd, bredd och djup. De är robusta, lätt att bära och ser definitivt inte coola ut. Att gå med dem på Stureplan i Stockholm kan härmed varmt rekommenderas - man skjiler sig definitivt från bratsen om man säger så.

I skallen på en datormus

Hur kul kan det vara att leva ett liv som datormus egentligen? Det finns ju hur många varianter som helst med varierande form och utseende. De kan vara mekaniska, det finns optiska, trådlösa, infraröda och många till. Kolla Kensington musen nedan: en Bamse-variant!
Pappan till den första musen som kom redan 1963 var Douglas Englebert på Stanford Research Institute, USA. Det dröjde dock till 1996 tills Microsoft (surprise!) insåg att datormöss är intelligenta. Med deras IntelliMouse kunde man både peka och skrolla vertikalt och det kan man än idag.
Och det är precis det jag menar: hur roligt kan det vara för en intelligent varelse - som ser till att vi användare slipper komma ihåg en massa kortkommandon - att bli rullat fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka på ett skrivbord 6-8 timmar/dag, 7 dagar/veckan?

Horribelt arbetsmiljö
Arbetsmiljön för dessa stackars möss är horribelt. Funderar på att kontakta djurombudsmannen och berätta för honom att
- mössen är vanvårdade av alla som använder dem. De är skitiga ovanpå då de aldrig tvättas och att
- mössens skalle - muskulan alltså - lever i dunkel, får aldrig se ljuset, bli oftast skakat hårt med troliga hjärnskador som följd. Kulan får samsas med smulor, damm, grus och annat material som användaren väljer att ha på sitt skrivbord.
Jag har ju sett hur många datormöss som helst och förvånas varje gång över hur vanvårdad dessa stackars "djur" är. (Se bilden "mus-kyrkogården" nedan)

Min datormus här hemma har överlevt i över 10 (!) år, längre än datorn som la av efter sju.
Vårdar jag den då?! Jo faktiskt. Jag började rengöra den efter min första närkontakt med en riktigt vanvårdad "mussläkting". Hade då aldrig funderat på hur mycket skit som kan tränga in mellan hjulet och kulan. Det tog inte många sekunder att göra ren "mellan skallbenen".
Kulan då. Den kan vara svart, grå eller beige. Värst är faktiskt när den är grå eller beige, för då kan man analysera resterna från en Latte eller grädden från tårtan som fastnat på den. En markant färgskillnad kan jag lova. Än värre är det när användaren har valt att ha en musmatta som färger av sig. Jag har sett många färgvarianter och jag ogillar rosa!
Är det en svart kula så verkar den "stöta" bort matrester (som tur är) men ser mest nött och ledsen ut.

Ögoninfektion
En skvätt Mr Muscle, Yes eller Cillit Bang (min klara favvo) gör susen, jag lovar. För mössen som hamnar på mina tavlor ska vara rena och fina. De ska hedras för allt de fick genomgå under sin mångåriga tjänstgöring på jobbet. De förtjänar det.
Snart finns ju inga möss med kulor kvar. De nya varianterna har ingen skalle längre de har "ögon" istället. Undrar om rengöringsmedlen hjälper mot ögoninfektion också.
Bilden nedan "Han som sitter" har klarat sig från en ögoninfektion och tillhör definitivt den nya, "generationen". Kanske jag får vänja mig vid rosa ändå.

Kolla den här sajten! Njut och förvånas över vad man kan göra med kasserade datormöss: Techeblog

------------------------
Bloggern verkar ha problem med bilder ikväll. Så om ni ser fyrkanter utan innehåll, skyll inte på datormusen...

Pooch och Poncho

Brukar läsa tidningen City varje morgon på bussen. Tidningen är precis lagom "tjock" för den cirka 15 minuter långa resan från Täby till Roslagstull i Stockholm. Att City sedan också innehåller min senaste favoritserie "Pooch Café" gör ju saken ännu bättre. Serien är skapad av Paul Gilligan, huvudfiguren är en hund som heter Poncho. Han älskar Kibble (samma sak som Whiskas fast tvärtom), avskyr katter och dricker vatten ur toaletten (grrrrr). Serien följer Poncho hemma hos matte Chazz och dennes fru Carmen som i motsats till Poncho älskar katter. Hans bästa vänner är några hundkompisar och en guldfisk med det passande namnet "Fish". På Pooch Café träffas hundarna för att filosofera om sina hundliv bland människor.

När jag kom till jobbet idag så väntade några överraskningar på mig. Min kollega Totte från IT ska nämligen flytta, vilket betyder att massvis med saker ska slängas respektive doneras till min datorkonst. Det blev manga Eprom minnen (yummiieee), några kretskort, fyra AMD K5/K6 (mycket snyggare än Intels processorer)... och Pooch. Jag vet hunden i serien heter Poncho, men titta på den söta figuren så förstår ni varför det blev en Pooch.
Pooch står på minnen; hans kropp är en vit hårdplastskiva som en gång i tiden skyddade processorer; näsa, ögon + armar (fast det kan var en mun också) är en och samma kabel... med tillbehör.
Totte hade skapat Pooch för att han tyckte det var så fruktansvärt tråkigt att packa flyttkartonger och slänga saker som egentligen kunde bli just det ...Pooches.
Det är hur kul som helst att ha en arbetskompis som ser saker och ting som jag, det vill säga förstår hur jag tänker med mina alster. Han verkligen inspirerar mig till stordåd!!! Dessutom har Totte något som jag definitivt inte kan skryta med nämligen känsla för teknik.
Vi har pratat lite om gemensamma konstprojekt, men då lovar jag att hundratals LEDar kommer att vara involverade. (En LED är en "light emitting diode". Små energisnåla lampor som bland annat finns som julgransbelysning)

Fler "metallväxter" - mindre vattning

Det tyckte min man imorse när han med ledsen min kollade sin "mint plant". Den senare har överlevt i sin kruka i minst fem år. Hemligheten var att låta den stå utan föda (= vatten) i minst tre veckor under vintern. Sedan ösa på för fullt med "näring" tills den blev en mycket ståtlig planta igen. Så har vi alltid gjort.
Det vi inte hade räknat med är att plantan drabbades av bladlöss på balkongen under sommaren 2006. Då vi inte hade några nyckelpigor till hands - som verkar mumsar på dessa små, svarta och äckliga löss - dödades de effektivt med en miljövänlig spray.
Lössen dog men plantan blev allt svagare av behandlingen. Operationen var framgångsrik, tyvärr dog patienten alltså.

Alternativ till växter Nu verkar myntan stendöd trots idog vattning varje dag i några veckor.
Visst finns det alternativ till levande kryddor, blommor och andra växter - oätliga sådana, men ändå. Här kommer några exempel som min man efterlyser. Vackra varianter gjorda av allehanda data-, el- och metallskrot. De kräver ingen skötsel och tar betydligt mindre tid att plantera. Mums ... på fönsterbrädan!

Överby Gård

Vet inte om ni har hört talas om Överby Gård. Det hade i alla fall inte jag för cirka nio månader sedan.
Överby Gård är lantligt belägen cirka två km väster om Rotebro station. Gården ägdes av riksdagsman Harald Laurin fram till 1938. Här levde han tillsammans med fru och sju barn.
På Överby bodde sammanlagt 90 personer som arbetade i trädgården, ladugården och stallet. I trädgården fanns ett orangeri där det odlades exotiska frukter. En plommonsort blev uppkallad efter gården.
Efter Laurins ägo har gården varit sjukhem och hem för ensamstående mödrar. Nu ägs den av Sollentuna kommun och sedan 1982 driver Överbygruppen Överby Gård som galleri, café och presentbutik. På övervåningen finns också ett antal ateljéer. (Källa: Överby Gårds webbplats)
Överby ingick i Sollentunas konstrunda (konstnärer öppnar sina hus och ateljéer för allmänheten) under en helg i maj och det är så jag fick veta av dess existens. Galleriet var fullt med folk och den varma, trevliga stämningen bland konstnärerna och personalen imponerade.
Är ju inte blyg ;-) precis, så jag frågade en dam om man kunde ställa ut sina verk där.
- Självklart, om vår jury bedömmer att dina tavlor passar in här.
- Kul, jag har några tavlor med mig i bilen, vill du se dem?
- Visst, hämta dom så får vi se.
Det dröjde mindre än en kvart tills jag fick tillstånd att lämna tavlorna i ett speciellt rum där det redan låg och stod ett stort antal konstverk för bedömning.
Ytterligare några veckor senare så fick jag ett mejl - jag var antagen. Yiieepphhiiee!!!
Då mina tavlor är ganska så små och Överby Gård ganska stor så undrade de om jag kände några konstnärer som också höll på med återvinning. De ville helt enkelt göra en samlingsutställning med konst av återvunnet material.
Visst, inga problem: Eva Rittsel (glas), Margareta täxas Johansson (Skrot & Korn) samt John Vequist (trä & plast) blev antagna de också.
Så nästa lördag, den 23 februari är det vernissage på Överby Gård.


Vi fyra ska innan dess hänga/ställa upp våra verk tillsammans med gårdens utställningsgrupp på torsdag. Hur spännande som helst.

Bloggen ska bli bok

Visst föll jag för grupptrycket med den här bloggen - undrar förresten om någon har upptäckt den än, tror inte det, Google tar ju några månader på sig att indexera...
På mitt jobb fick vi nämligen världens häftigaste julklapp för knappt två månader sedan - en bok. Man kan skriva 30 (!!!) sidor om valfritt ämne, ladda upp text och bild på Editas Gördinegenbok och sedan får man en inbunden (!!!) bok hemskickat med posten. Coolt, tyckte jag, bara 30 sidor om min datorkonst - en baggis!
Suck... 30 sidor är mycket mera än vad jag trodde. Jag vill ju inte göra en bildbok precis, jag vill ju skriva lite också, helst nå't intelligent...
Så den här bloggen är bra terapi (?!!) och övning. Sedan är det förhoppningsvis bara Ctrl A, Ctrl C och Ctrl V som gäller.
Så jag plitar väl på då.
Imorgon ska jag slutföra förberedelserna inför min första jurybedömnda (yipphie) utställning. Det ska jag berätta mera om - imorgon.
Sov gott!!

91 olika släkten råttor

Enligt Svenska Djurskyddsföreningen finns det inom familjen råttdjur 90 olika släkten, bland annat bruna råttan, svarta råttan och husmusen ...åsså jag då - containerråttan, 91 arter alltså.
Nu är jag ju ingen vanlig gnagare precis. Jag söker mig inte till sopor i närheten av restauranger - gillar överhuvudtaget inte matrester, jag kan inte gnaga mig genom provplattor på laboratorier och jag mumsar inte på nykläckta kycklingar.
Jag söker mig istället till en återvinningscentral där jag mer än gärna letar efter rester - datorrester. Jag har inga problem med att gnaga mig igenom otaliga containrar med allahanda dataskrot och visst jag mumsar på fyra till fem välfyllda kassar med varierande innehåll.
Om ni böjar undra ... jag har fått tillstånd av självaste VDn och självklart har jag gjort en utsmyckningsutställníng i deras konferenslokal som tack för allt stöd.
Det känns lite speciellt att utgöra släkt 91 - containerråttan - och den har förresten inte förökat sig sedan 1997. Jag är själv, jag är min egen släkt. Coolt! Det känns helt underbart att glida ned i en container fylld med kretskort, en annan full med processorer och en tredje med gamla CD spelare. Och med att glida menar jag kana ned tills man landar med fötterna först på en hög av kretskort. Sedan är det bara att sätta igång med gnagandet, det vill säga urvalet av lämpliga objekt som snart ska bli konst.
Den enda svårigheten containerråttan måste överkomma är att kliva ur containern igen. Det kan vara ganska så halt och det är ju alltid lättare att komma ned, eller hur!?

Jag fick ett äpple på Valentine's day

Är fullt medveten om att det är Valentine's day. På mitt jobb fick alla på ekonomiavdelningen en röd ros, vi på de andra avdelningarna fick ingenting, förutom jag då.
Telefonen ringde vid kl 11:30. En mycket trevlig röst presenterade sig som XXX (har tyvärr glömt namnet) från ett företag som jag dock kände igen direkt: ett konstförlag som bland annat säljer mycket vackra Cornelis Vreeswijk litografier samt glasskulpturer från konstnärer i Småland. De fick ställa ut sina verk på mitt jobb ifjol och vi bjöd in dem även i år.
Innan jag hann säga något "intelligent" fortsätter herren med:
- Du behöver inte vara rädd, jag vill inte sälja nå't till dig.
??????!!!!!!
Han fortsatte sedan med att berätta att hans chef hade pratat om min datorkonst och att han därför ville donera sin Apple G4 Notebook till mig.
??????!!!!!!
- Den är vit, mycket fin... verkligen. En och annan repa visserligen men det syns knappt. Tyvärr har jag inget battteri till den, men det kanske inte gör nå't. Har försökt allt, men kan inte få liv i den och jag har reparerat många datorer i mitt liv.
Killen kunde liksom inte förställa sig vad datorkonst är eller hur hans G4 Notebook kommer att se ut i sitt andra liv, men vad gör det för något - jag fick ett äpple på Valentine's day. Jag är skitglad och tacksam mot XXX för jag har aldrig fått ett äpple i laptopform förut.

Go "high-tech"

Min chef som är i 40-års åldern, fotbollsfreak som jag, rapp i pennan och i käften (nästan som jag) föreslår med jämna mellanrum att jag ska utveckla min datorkonst åt "high-tech"-hållet. Med detta menar han borstat stål och moderna ramar. Hmmmmm.
Mina tavlor är ju integrerade konstverk där innehållet utgör 65% och ramen 35%, så tycker jag i alla fall. Ett konstverk med smaklös ram får vara för min del, med undantag canvasmålningar som är så mycket snyggare utan inramning. Igen, det är så jag tänker.
Men det skadar ju inte att prova det där med hi-tech, vilket jag gjorde för cirka ett år sedan. Vi hade vernissage på mitt jobb för konstklubbens medlemmar. Där ställde jag tre miniatyrer på staffeli bara för att visa upp "variation". De sa bara slurp, då var de "konfiskerade" av min chef. Man tackar och bugar!!
När jag var på Formex mässan i Älvsjö för några veckor sedan var de jag som sa slurp då jag såg världens gulligaste miniatyrramar i borstat stål. Hängde upp några under Täby Konsthelg och det blev succé igen. Tack chefen!!!

En snabbis om "Herr Amdahl"

1970 lämnade en av IBMs bästa utvecklingsingenjörer företaget och startade eget. Hans namn var Gene Amdahl. David utmanade Goliath och lyckades. Hans dator 470V/6 innehöll flera multichip kort istället för ett integrerat moderkort som IBM 370 datorn gjorde. Dessutom kylde han ned chipsen med hälp av kyltorn (1975), snygga guldtorn, som sisådär 33 senare skulle bli sputniks i en datortavla. Innan nästa generation Amdahl datorer - 580 serien - lanserades 1982 hade Amdahl lämnat sitt eget företag ett år tidigare, endast 60 år gammal. Han ansåg att Amdahl hade vuxit till sig alldeles för stort.
Större blev också kyltornen på korten och de ändrade färg från guld till svart. Inte mig emot, de är snygga de också.


Som ni säkert har fattat så pratar vi stordatorer som vägde flera ton på den tiden.
"The Legend of Amdahl" är en imponerande bok skriven av Jeffrey L. Rodengen och den ligger bredvid mig. Jag fick boken tillsammans med dyrgriparna - kyltornen alltså - från Odd.
Odd var nämligen på väg till "tippen" med Herr Amdahls "fossiler" när han läste en artikel om min datorkonst i T&D Täby Danderyds tidningen. Han tyckte då att dessa underbara kort med sina fascinerande kyltorn borde gå ett bättre öde till mötes.
Visst är ett liv i en snygg ram, beundrad av många att föredra en tämligen kort séjour på tippen följd av snabb vidarefärd till elektronikåtervinningen där den stora släggan tar vid för att sedan bli mosad och ihoppressad til oigenkännlighet. Usch...
Konstigt nog ville Odd endast ha en utsmyckningsvägg med mina tavlor på sitt kontor i Kista Science Tower. Han vägrade tvärt att hänga upp en tavla hemma i villan trots att hans fru bad och bönade. Varför?! Jo, han jämförde med en tandläkare som visserligen hade lösgommar på jobbet men aldrig skulle hänga upp dem hemma.
Det var precis så han sa Odd...