Konstmässan i Sollentuna och Woo-Bock Lee

Hick, så har man avklarat årets konstmässa också, hick. Nej jag skojar bara, inget hickande alls faktiskt då jag tog bilen till Sollentuna. Orkade nämligen inte med en sightseeing busstur by night genom hela Sollentuna, Edsberg, Kärrdal med mera som tar 1 timme och 15 minuter och då har man bara kommit till Mörby.
Nedpussat
Det blev visserligen inget rödtjut men väl puss + kram +++. Varför detta pussande? Det verkar höra mässan till liksom, dessutom var jag ju där i tjänst tillsammans med min arbetskompis Carola. Vi är nämligen två av fyra personer som håller i konstklubben på jobbet.
Så man börjar lära känna lite gallerister och konstnärer. Gallerimänniskor vill ju tjäna pengar (vem vill inte det) och de verkar tro att den franska kyssvarianten gör att man köper deras grejer. Mmmmhhhh.
Konstnärerna vill ju också gärna tjäna pengar (det är inte ovanligt att upp till 65% av ett konstverks pris går rakt in i galleristens bröstficka). Så han - konstigt nog är der mest killar - behöver samla mod genom att svepa några vinare innan vernissagen börjar för att ta direktkontakt med personer som eventuellt skulle kunna tänka sig en direktdeal (utan inblandning av ett galleri alltså).
Så han pussas också. Carola och jag blev liksom nedpussade ikväll och jag lovar, vi är varken 25 år med potential, vi är inte speciellt snygga heller, kläderna passade definitivt inte in i sammanhanget... men - och det är viktigt - vi var potentiella köpare. Frågan är vem som blundade mest konstnärerna eller vi. Kul (?!) med ett spel för galleriet om man säger så.

Kvällens behållning
Woo-Bock Lee. Hon gör collage och bygger bilder av boksidor från 200 år gamla koreanska skolböcker med blad från mullbärsträdet (Bilden ovan visar ett av hennes verk). Materialet är väsentligt - det går inte med vilket papper som helst - och hon besöker Korea årligen för att hämta kraft och det koreanska pappret han-ji. Hon transformerar dessa blad med dess både skrivna och oskrivna historia till nya berättelser - varje fiber får genom henne ett nytt liv i den svenska samtiden och hon blir en sorts länk mellan kulturerna i öst och väst och mellan då och nu. Texten är tagen från hennes hemsida, som ni bara måste kolla in.
Carola och jag tände på alla cylindrar och bjöd in henne till vår vernissage den 2 april i år. Vågat, då vi egentligen inte har några platser kvar att dela ut. Vi blev störtförälskade i hennes underbara verk. Hon tackade ja på stubben. En bonus på köpet: hon pussades inte tack och lov...