Maken, tre kompisar och jag åt en tidig middag på prisade Östra Stations Järnvägsrestaurang idag. Det var vi absolut inte ensamma om kan jag säga. Stället var nästan fullsatt, men den trevliga servitrisen grejade ett bord åt oss. Kollade inte gästerna vid grannbordet utan tog fram menyn för att välja maträtt. Det var just då det blev pinsamt.
Killen vid grannbordet hälsade på mig och artigt som jag är sa jag ”hej” tillbaks.
Killen: Jamen, du är BP eller hur!!?
BP: Ja, hur så?
Killen: Känner du inte igen mig?
BP: Nej, faktiskt inte.
Killen: Vi har ju jobbat på företaget XX. Jag är Pelle, på service.
BP: Errmmmhhh, det ringer faktiskt ingen klocka hos mig.
Killen: Du är dig verkligen lik. Du måste bara komma ihåg mig.
BP: Errrrrmmmmmh. Jag har ett väldigt dåligt minne för ansikten. (Anm. Det har jag faktiskt inte alls, men det blev bara mera och mera pinsamt)
Killen: Känner igen din man också. Han och jag hade ju motorcyklar båda två. Åsså bodde vi ju nästan grannar.
Maken: Sorry, men jag känner faktiskt inte igen dig heller.
Så fortsatte det ett tag tills makens ”minnesklockor” började ringa. Ja, mina också så småningom…
Förtydliganden
1. Senast vi möttes var väl sisådär 30 år sedan.
2. Då var killen smal och hade långt, lockigt, svart hår.
3. Nu var han mindre smal om man säger så - med vitt, bakåtkammat, rakt hår.
4. Då var han väldigt flummig.
5. Om han fortfarande är det – flummig alltså – tog jag inte reda på.
6. Maken och jag måste vara väldigt ”välkonserverade”, vilket nog var den enda positiva slutsatsen vi kunde dra efter konversationen med killen.
Herregud, så pinsamt!
PS. Hann aldrig fota våra maträtter. Det pinsamma samtalet samt ätandet av den fantastiskt goda maten tog liksom all min uppmärksamhet. Den nytagna bilden jag lägger upp har alltså ingenting med inlägget att göra, men är ändå ganska så passande om man byter texten till exempelvis ”When you don’t recognise people anymore wear glasses”. Det värsta är bara att jag redan har glasögon… DS.
![](<a href="http://www.adfreeblog.org/" target="_blank"> <img src="http://www.adfreeblog.org/adfreebutton2.jpg"></a>)
Sista inlägget
1 år sedan
.JPG)
26 kommentarer:
Haha, jag tycker sånt är jättepinsamt och det händer mig tyvärr JÄTTEOFTA. Jag kan nämligen verkligen inte känna igen folk om jag inte träffat dem minst sisådär 3-4 gånger och helst ganska nyligen... Vi stannar jämt och pratar med folk och efteråt frågar jag Peter "Vem var det där?" Kan säga att jag är väldigt tyst under dessa möten... Tycker dock att ni var lite förlåtna med tanke på de 30 åren och det lite halvtaskiga konserveringsmedlet! ;)
Ha ha ha, det händer mig stup i kvarten, å då talar jag inte om 30 år utan 30 minuter. :D))
Kram ❤
Haha, inget pinsamt alls utan bara kul :) Inte så lätt att känna igen nån efter 30 år!! Men jag har fått för mig att du och din man träffades för bara några år sen och inte för 30 år sen. Men det måste jag ha missuppfattat. Kul story i vilket fall som helst :)
Jag har varit med om något liknande och hur gärna jag än ville minnas så gick det inte. Då brukar jag ändå ha stenkoll... Nästan synd om personen i fråga ;-)
Hihi, härligt du bjuder på dig själv i alla fall och delar dessa med oss. Lite pinsamt, men samtidigt om det är 30årsedan man sågs sist så kan man inte förvänta sig att den andra kan placera en :)
Fast måste rätta dig lite, jag drabbades inte av förlossningsdepression, det är något helt annat, det kommer efter man fött barnet, och det slappa jag, tack gode gud för det, det tror jag inte vi hade orkat med. Tråkigt din svägerska drabbades av det, det är rätt vanligt, skönt hon fick hjälp.
Barnmorskan borde varit större stöd när jag bad om hjälp, hon kunde kallat mig oftare för hålla koll på mig, men ikke. Hon förneka på efterkontrollen att jag hade havandeskapsförgiftning då. Men hon tog inte det på allvar, vi tog upp det på första besöket, hälsokontroll i v 8 eller något sånt, eftersom min syster haft det, och då sa hon typ vi håller noga koll på det, men hon tyckte nog bara jag överdrev. Fast hon slapp ju stå vid sidan när min syster och hennes barn kunde dött. :(
Jag är ingen Stalker men jag följer dina fotspår, ska till Östra nästa onsdag ;)
Tack för ett gott fniss! Känner igen mig i situationen.
Rubrikens bild och din text till var slående.
Och visst är Östras restaurang bra! Här har det blivit många måltider genom årens lopp och många möten och samtal.
(Började redan 1968 när jag började på GIH som ligger längre bort på Valhallavägen.)
Haha!!! Vilken underbar story!!! Men jag förstår att ni grubblade, och 30 år...det är förlåtet, hur ska man kunna känna igen någon efter så många år. Å grattis till dej och maken..ni är välkonserverade!!! ;-)
Haha! Verkligen pinsamt :-) Jag har jättesvårt för ansikten vilket gör det lite jobbigt när folk kommer fram och hälsar. Vet inte alltid om jag träffat dom förr eller om dom "bara" känner igen mig från bloggen. Fast det är alltid roligt när dom ger sig till känna :-)
Men att man skall känna igen någon efter 30 år är väl lite mycket begärt, ta det som en kul grej, inte ett dugg pinsamt.
En verklig komplimang för dej och maken, om någon känner
igen er efter 30 år! Kul händelse, tycker jag.
Ruth i Virginia
Var glad att någon känner igen dej efter
30 år, det tyder ju på att tidens tand
inte tagit på dej HAHA
Ha en bra dag:-)
Vi är nog många som skulle kunna hamna i nån liknande situation.
Du måste ha gjort ett outplånligt intryck.
Fast till ditt försvar måste ju tilläggas, att inte ens glasögon skulle kunna hjälpa mot den kroppsförändring du beskriver att mannen genomgått.
Slutsatsen om att du och maken inte förändrats något nämnvärt på trettio år var ju inte helt fel ;-)
Du är inte ensam! Jag är hopplös på ansikten och namn, som gammal telefonissa är jag bättre på röster.
Haha... vilket helt underbart inlägg och i mitt tycke väldigt positivt. Jag menar blir man igenkänd efter så lång tid måste väl ändå betyda att man är sig ganska lika och det är det minsann inte alla som är efter 30 år.
Det är så roligt att du bjuder på dig själv och skriver precis hur det kändes.
Maken brukar säga att "bankrånare skulle jag aldrig kunna bli" och med det menar han inte att han skulle ens komma på tanken att råna en bank men han blir ständigt igenkänd av människor som han inte träffat på nära hundra år ! Hemma som utomlands och det kan handla om korta möten t.ex i en butik i Sarawak. Åker vi dit igen efter tio år så nog sjutton blir han igenkänd. Men konstigt nog inte jag ;-)
Ha en toppendag i vårvädret Beate !!!!
Haha, så kul :) Jag är totalt värdelös på att känna igen människor, så jag förstår dig precis!
Jag vet inte om jag skall våga berätta om mitt mest pinsamma minne av något liknande... ok då, här kommer historien... Jag gick på juristlinjen i Uppsala, men levde inte studentliv alls utan gick på de obligatoriska seminarierna och sedan åkte jag hem. Men ändå, jag såg ju mina kurskamrater under fyra år, även om det inte var varje dag, så jag kan inte skylla på det. Ungefär fem år efter att vi var klara satt jag på ett seminarium i Stockholm när det kom fram en ganska sliten, men söt kvinna till mig. Men hej, Annette, vad kul att se dig! Jag tittade och tittade och kunde inte koppla vem det var. Men du minns väl mig, xx. Och det var då jag gjorde min kanske allra värsta groda någonsin, jag skäms fortfarande när jag tänker på det. Men hej! Nu känner jag igen dig på rösten! Ridå... Till mitt försvar var hon sig inte särskilt lik, hon såg enormt trött och sliten ut. Fortfarande väldigt söt och fin röst, men på riktigt utsliten trots att hon var väldigt ung. Det visade sig att hon jobbade på DO och vantrivdes. Hoppas det gick bra för henne, hon hade uppenbarligen inte hamnat på rätt spår då.
Så, du kan ta det lugnt, du är i gott sällskap med oss andra som inte kan minnas ansikten, och du var inte taskig heller, som ju jag klumpigt nog var.
Asså, är det 30 år sedan ni sågs så har jag all förståelse att man inte känner igen folk. Visst kanske brillor hjälper eller kanske inte. Ha en fortsatt bra dag min fina. Kram
Tänkte just detsamma, välkonserverade. Görbra, som vi säger i Gbg.
Visst är det pinsamt, men ni lyckades ju lösa det snyggt!
Haha, mycket ska man vara med om! Men som sagt, ni får ta hela händelsen som en komplimang!
Hjälp vilken jobbig situation, men inte konstigt när det gått 30år. Roligt att ni är så lika er efter så lång tid, grym komplimang :)
Bra story.
Tiden går..men vissa består.
/Kiki
*S* Det var väl inte pinsamt - ta det som en komplimang, vettja :)
Man KAN faktiskt inte komma ihåg alla! Men han kom ju ihåg er ;)
hihi men du får ta det som en riktigt bra komplimang att du inte har förändrats ett dugg på 30 år och det är minsann inte dåligt. pssst kan du röja ungdomens källa för mig med lovar att inte berätta för någon....
tillägg och bilden är superduper till för visst är kärleken blind önskar att den vore det resten av livet också hehe
Skicka en kommentar