Måndagstema: ”I all sin enkelhet”

Det här inlägget handlar om oss nollåttor – oss Stockholmare alltså.

Nollåttor är mesar
Som ni trogna läsare har märkt så har jag inte gnällt en enda gång om vädret i år, inte om kylan heller och allt lidande som denna för med sig. Anledningen är att jag bara är tacksam över att vintern gjorde sitt inträde ungefär tre månader senare än ifjol och att vi bara har cirka 30 cm snö på marken jämfört med 1,50 m då. Med andra ord så går jag, mina Icebugs, mina överdragsbyxor, mina tre lager kläder - varav två lager består av plagg med huvor, mina touch-handskar från Kjell & Company, som inte alls fungerar med iPhonen när jag väntar på bussen vid hållplatserna, en fin vår till mötes - någon gång. Jag pratar alltså om mellan 5 och 15 minusgrader, mera tål inte vi mesar här i huvudstaden.

Ödmjuk enkelhet
Nej, vi förstår inte heller hur ni som bor i (mindre) orter – speciellt i norr - klarar av 34,7 grader. Vi vill inte förstå heller. Vi gillar inte människoplågeri. Vi har inte heller någon förståelse för hur ni kan liiiiiida under sex månader i mörker och iskyla för att sedan inte kunna sova då det är ljust resten av året. Nej, vi avundas er inte – vi är bara mesar i all vår ödmjuka enkelhet. Detta faktum får vi leva med och det är vi stolta över;-)
Bilden som jag lägger upp visar – i all sin enkelhet – ett faktum. Om man är dumt nog att äta glass vid 8,1 minusgrader, uppenbarligen inser misstaget samma moment som man lämnar ett varmt centrum och slänger glassen vid en av entréerna vid Täby Centrum, så fortsätter glassen att vara glass.

Fler bidrag till temat hittar ni här.