När man går på begravning ska det antingen störtregna för då visar himlen sympati med de sörjande eller så skiner solen, vilket betyder att anhöriga och vänner kan hoppas på att livet gå vidare i ljus i stället för i mörker. Det tycker jag i alla fall.
Vi gick på begravning på Skogskyrkogården i Stockholm idag (makens bästa väns fru hade gått bort). Det var skyfall och åska hela vägen till destinationen. Ja det var mörkt i det fina kapellet under hela begravningsceremonin ...tills den kvinnliga prästen i sitt fina tal la "ljusets ros" på kistan. Då började molntäcket att spricka upp, vilket tydligt syntes då kapellet har ett glastak. Jag är inte skrockfull, inte speciellt troende heller för den delen, men både maken och jag tittade på varandra "in total disbelief". Inga andra i sällskapet reagerade. Det var nästan kusligt faktiskt.
PS. Imorgon är jag nog lite gladare. Begravningar tar musten ur mig/oss. Och då har jag bara varit på fyra begravningar i hela mitt liv. Jag vet, det lär blir fler: bröllopp och dop ersätts av begravningar ju äldre man blir. DS
![](<a href="http://www.adfreeblog.org/" target="_blank"> <img src="http://www.adfreeblog.org/adfreebutton2.jpg"></a>)
Sista inlägget
1 år sedan
.JPG)
6 kommentarer:
Jag "gillar" sådant där "magiskt". Jag VILL ju så innerligt gärna tro att det "betyder" något, något som ger hopp!
Tyvärr har jag varit på flera begravningar än bröllop... 2002-2003 dog folk som flugor i min släkt (kändes det som iallafall) och den svarta begravningskjolen hängde långt fram i garderoben...
JAG har inte tröttnat på att gå ut i jordgubbslandet. Jag är av segt virke och ger ALDRIG upp, det är "hjälpredorna" som tröttnat... De vill bara äta. ;)
Såg att blåbären börjat mogna så smått när jag tittade efter i morse när jag och vovven gick vår morgonpromenad. Där har du något som du behöver tålamod till. ;)
Blåbär plockar vovven själv och blir så charmigt blå runt munnen.
På Skogskyrkogården har jag förresten en av mina släktingar jordfästs... Jag har dock inte varit där...
Jag har varit på kyrkogården i kväll, men det var ju mera "veckobesöket".
Man sörjer då rakt inte med kläderna så jag tycker att det är fritt fram att bära vad man vill den dagen jag begravs!
Det kan inte hjälpas men det känns lite "småläskigt". En dag kommer man ju dit fast man inte vill tro det...
Jag gillar svarta kläder i vardagslag (åtminstone under hösten och vintern) så jag har ett utbud av det oavsett om det är begravning eller ej, när det redan finns i garderoben så har det för mig varit en självklarhet att bära det vid dessa tillfällen...
Hoppas det känns bättre idag! Jag tycker att före en begravning är man tyngd på något sätt och efter begravningen känner man att tyngden släpper lite. Jag babblar men ville ändå skriva det. Jag vill gärna tro på något och att solen tittade fram just i det ögonblicket är ändå lite magiskt och fint.Ha en bra dag!
Oh min vän jag förstår att det var en tung dag igår. Begravning väcker så djupa känslor! Men du, att du och maken såg det där ljuset båda två måste vara en känsla som är trösterik.
Hoppas att den här dagen har någon ljus stund att ge dej!
Kramizz till dej min goa vän!
JAg måste faktiskt hålla med dig. Man känner sig liksom illa till mods som att en sådan dag inte är värd att "slösa" solsken på..Beklagar...sköt om der :o)
Jag "tror" inte heller på osynliga saker och ting, men ibland tilltalas man av vissa tecken för att de platsar just där och då.
Å andra sidan...När min pappa låg och dog, hörde syrran och jag " I will survive" spelas långt ner i sjukhuskorridoren, vi blev nästan fnissiga i allt elände.
Skicka en kommentar